Vanheden och jag.
det var vi som gjorde att de införde 1liters sejdlar på 3D.
vi är påhittiga små djävlar.
Vanheden var på Claes 40 års fest i helgen.
det var öppen bar så det var bara att gå dit och fylla på sitt glas.
vanheden är inte den som är lat i vanliga fall men när det gäller att gå till baren så sviker benen henne.
det är då vanheden hittar en karaff i plast. men det här med att det skulle gå lättare blev aldrig av.
i samklang med att hennes svåger är på scenen. river ner trumställ och kör en lena PH improvisation.
Nicke står i ena hörnet med alla barnen dret full och ska hoppa säck.
så springer vanheden likförbannat till baren och fyller på den improviserade ölsejdeln.
Jag ska följa den röda tråden om att vara en sk kvinna; Jag blir så rörd! Tårarna rinner längs min expanderande kind(ett resultat av kebab-diet under en längre period)Jag hulkar. Jag snyftar. Jag älskar dej! HAHAHA! OK, de senare stämde men va fan. Mellan dej och mej Nathalie: Vi är två män fångade i två kvinnokroppar. Vi säger att vi älskar dom. Vi spelar ynkliga. Vi utnyttjar dom. Vi är fult elaka. Men! Icke att förakta! Det är ju det som gör att vi har ett gemensamt mål. Ett krig som för oss närmare varann för varje decennie. Längtar till den dan vi är slinkorna på Ekbacken. Eller Illern kanske? Vi måste ju dela på lägenheten åtminstone. Äta fullkornsgröten. Bli matade med piller. Hänga i bamban och säga förtroligt till männen i rullstolarna att:-Jag tror jag älskar dej! Vi har en lång färd framför oss. Men det är det som känns så underhållande. Börjar låta som ett äktenskapslöfte! Kankse det är. Kanske inte. Nu ska jag ringa en man och säga att jag älskar honom.
